PRELATEN: Prelaten kro og scene har som kjent gjenåpnet, denne gang under Arthur Mack. De har valgt å fokusere på historier rundt det sagnomsuste utestedet. Det skjer ikke bare gjennom gamle bilder på veggene, men også ved å booke gamle artister som gjestet utestedet på 1970- og 80-tallet.
– Nå har vi også fått Marie Bergman. Hun ønsket seg til og med hit, sier eier Mack til iTromsø.
Husker «Ellinors vise»
Han var rimelig forundret over hvorfor hun ønsket seg tilbake til Prelaten, hvor hun spilte for første gang siden 1979. Dermed skrev hun et brev til utestedet.
– Hur ska man beskriva den här känslan…”en främling korsar sitt spår”, skrev Axel Sandemose en gång, för mig betyder det att komma tillbaka till ett magiskt minne man trodde var begravt men som återuppstått. Prelaten!
På sjuttio-åttiotalet var Prelaten i Tromsö en självklar hamn för mig att ankra minst en gång om året. Jag har sällan känt mig så mottagen som av publiken där. Första gången var 1979.
Jag hade haft viss framgång i Sverige med LP:n ”Närma Mej” som också innehöll låten ”Ingen kommer undan politiken”. Den spred sig som en eld över Skandinavien, sådan var tiden. Det var den tiden då livemusiken blomstrade utan trackslistor och spotify och hela Skandinavien var fullt av små klubbar och spelställen.
Vi hade flugit över snöklädda fjälltoppar och isiga fjordar i ett litet tvåmotorigt flygplan från Kiruna. Nu stod vi klockan två på natten i en till bristningsgränsen fylld klubb, Prelaten i Tromsö. Ryktet hade nått före oss och biljetterna hade tagit slut i samma timme som de släpptes. Det var en otrolig stämning i lokalen. Vi hade spelat i över fyra timmar, alla hade sjungit med i låtarna, alla kunde texterna. Men nu hade vi inte fler låtar på repertoaren.
Så står vi där på scenen, jag, Lasse Englund och Backa Hans Eriksson, helt slut men påfyllda, lyckliga. Publiken står upp överallt, det är trångt och svettigt. Nära. Folk står framför oss, runt oss, bakom oss, på borden, överallt tätt tätt glada svettiga ansikten.
Så tar någon upp en sång. En efter en fyller alla i tills hela lokalen sjunger. Varenda en sjunger. För oss! Dessa underbara passionerade människor ger tillbaka, sjunger för fulla halsar och öppna hjärtan en sång tillbaka till oss;
”Ellinors Vise”.
Vi glömmer det aldrig. Ingen som var där glömmer det någonsin. Vi spelade tre kvällar på rad på Prelaten den gången och vart jag än kommer i Norge och spelar, så är det alltid någon som var där en av de där tre magiska kvällarna.
Och detta magiska på Prelaten upprepades varje gång vi kom tillbaka i flera års tid, tills dess portarna stängdes och bara minnena blev kvar. Nu har portarna öppnats igen och jag kommer också igen. För att skapa nya minnen. Jag gläder mig varmt. Jag kommer solo den här gången och spelar såväl gamla välkända låtar som en del nytt. Håll i hatten Prelaten, nu gör vi om det! Går in i den tidlösa livemusiken.
Magisk
Arthur Mack fikk selv høre historien av en bibliotekar da han lette etter bilder og avisutklipp i forkant av gjenåpningen av Prelaten. Nå klarer han knapt nok å vente til 13. mai når Bergman igjen skal stå på scenen.
– Det er så herlig at det nesten ikke er til å tro. Det var en helt magisk tekst, sier Mack.
Av Kent-Einar Myreng
